nolitasofia

 

Kan börja med att säga att alla personer tog det väldigt olika, alla i min familj samt i min
umgängeskrets har olika personligheter, vilket resulterade i olika reaktioner. De flesta i familjen

var nog inte så förvånade, men det hela kom ändå som ett chockbesked, dem sa precis som du,

att jag var väldigt ung. Men när den största chocken lagt sig så växte glädjen fram och alla mina

familjemedlemmar är numera spända och jätte glada över den lille. Den som är mest exalterad är

nog min syster, som både vill vara med och välja barnvagn, barnstol och bilstol, vilket glädjer mig

något otroligt, vi har alltid stått varann nära och hennes stöd är otroligt viktigt för mig! Sen är ju

självklart alla andra i min familj exalterade dem med, men alla visar det på olika sätt!

När det kommer till vännerna så var det mest positiva reaktioner, alla sa att dem stöttade mig i

vad jag än valde, vilket kändes skönt. Sen finns det ju de som i början var helt ifrån sig och tyckte detta

skulle bli så roligt, vissa grät till och med av glädje när jag berättade, men har dessvärre hört av sig mindre

för varje vecka. Det rör mig inte i ryggen om jag ska vara ärlig, det var något jag hade förväntat mig.
Självklart är det uppskattat att få ett sms varannan vecka med något sött hjärta eller liknande, men mer

än så är och blir det inte. Men det är också någonting jag uppskattat med denna resan, att jag verkligen

vet vilka som alltid kommer finnas där för mig, mina vänner är mina pelare just nu och jag vet inte vad jag

hade gjort utan Emma, Cajsa, Camilla och Julia under den här perioden, ni har verkligen stått ut med både

det ena och det andra, humörsvängningar 4,0 brukar min kära Emma säga att jag har :)
Så tusen tack för att ni finns där för mig dygnet runt, stöttar,peppar och uppmuntar! Ni är GULD värda.

 

Fick en kommentar angående hur min graviditet är och hur det var när jag plussade första gången!

Min första misstanke kom väl på nyårsafton då vi var hos ett par vänner och firade och hade trevligt.
Jag drack alkohol och kände efter ett tag hur det högg i magen och att jag blev full ganska snabbt, efter att

jag fått magkramper så slutade jag dricka och började fundera på hur detta kunde bli, men efter en rolig kväll

så släppte de tankarna, i alla fall i ett par dagar framöver.

Fyra dagar över tiden (mensen) så började jag undra vart den tagit vägen, jag som alltid är så punktlig.
Bad Magnus köpa hem ett test som jag gjort flera gånger tidigare, så vi räknade absolut inte med att detta

skulle plussa, då de varit negativa test så många gånger. Jag satte mig och kissa på stickan och la den ifrån
mig en stund. Glömde bort den och väl inne i badrummet ser jag ett litet resultat i rutan, nämligen ett stort
plus och ett streck i rutan bredvid. Jag förstod först inte riktigt vad det var jag såg, men efter ett par sekunder
så trillade poletten ner och jag insåg att jag var gravid.

Jag blev självklart jätte glad och fick ett fånigt leénde på läpparna, samtidigt som jag gick ut till Magnus

som stod och lagade mat och berättade hur det låg till. Även han sken upp som en sol och blev jätte glad.
Vi sa inte så mycket till varandra de första minuterna, tror vi båda var så uppe i chock att vi inte riktigt fick

fram ord. Efter ett tag så säger Magnus att han är överlycklig, men också livrädd. Så där satt vi två, så
lyckliga men ändå livrädda för det som låg i min lilla mage. Men jag vet att från den stunden fanns det
ingen tvivlan från någon av oss, vi skulle behålla den lille.


Sen dess har det varit en lång, tuff och jobbig resa, men samtidigt alldeles underbart, jag bär ju på mitt egna

barn, kan ni förstå vilken känsla? Förmodligen inte om du inte själv varit gravid.
Jag kan börja med att säga att jag upplever min graviditet som något väldigt jobbigt. De första tre månaderna

mådde jag extremt illa och spydde upp det mesta jag åt, vilket resluterade i att jag var otroligt trött och på

så sätt påverkades ju mitt humör något ofantligt också, samtidigt som det var tusentals hormoner som i

princip tog över min kropp. Jag har mått väldigt dåligt och fick foglossningar redan i v 17-18, vilket gjort att
min rygg gör extremt ont och jag klarar inte av att stå länge. Jag är ovanligt trött och grinig hela tiden vilket
min barnmorska tror beror på graviditets deprission, samt att jag är väldigt hormonstin. Så som ni kanske

hör så är inte min graviditet himmelriket. Det var inte förrens i vecka 19-20 när jag började känna skorpan
där inne som jag verkligen kände något slags band mellan mig och mitt barn. Jag hade så svårt att knyta
an till det tidigare, då jag bara mått så dåligt och i princip gråtit varje dag. Men allt mer som tiden går känner

jag mig mer sammankopplad med den lille där inne, och jag hoppas du kommer ut snart så att jag får se
vem du är och framförallt, är du en liten Elina eller en liten William? Det är namnen vi kommit fram till jag
och Magnus. Låt sommaren gå fort så att vi får träffa vår lilla skatt snart!